Att ta sig in i guide Michelin är en bedrift i sig såväl som du måste vara något alldeles extra för att bli omnämnd i denna viktiga restaurangtidskrift. Och du måste verkligen ligga i toppen för att knipa någon av de åtråvärda stjärnorna. Av en ren slump råkade jag under min ”luff” genom Polen komma över en riktigt riktigt gemytlig restaurang som blivit omnämnd i guide Michelin hela 3 gånger ( 2010, 2011 samt 2015)!!! Det var en sen kväll efter en omtumlande dag i koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau då vi smög runt utanför hotellet i Krakow för att få en bit mat och bara några restauranger bort låg stället jag kommer minnas för livet!
Vi hittade till den lilla restaurangen Jarema med en meny tjock som en bibel och med en kokkonst som fick en att fälla tårar vid första tuggan.
Personalen var så otroligt vänliga och hjälpsamma. De var förstående över att vi tog god tid på oss att läsa menyn då vi inte ville missa några av deras läckerheter.
De förklarade ingående saker i menyn som vi inte förstod och kalven med kantarellsås och världens ljuvligaste potatisdumplings som jag beställde till varmrätt var bland de bästa måltider jag ätit. BIG TIME! Verkligen!
Portionen var dessutom så tilltagen att det inte fanns en endaste liten millimeter kvar till den där chokladmoussen jag spanade in vid grannbordet och fluktat efter. Men jag fick smaka på mitt bordssällskaps tallrik med vildgås och den var också Made In Heaven!
Det har aldrig någonsin varit så tyst kring ett middagsbord i mitt sällskap och mina ögon var blanka av lust och välbehag när mitt bordssällskap frågade mig efter lång tystnad vad jag tyckte om maten. Jag hade knappt tid till svar då jag njöt så.
Skulle ni någon gång åka till Krakow så får ni absolut inte missa den här restaurangen. Miljön är lika fantastisk som maten och de söta servitriserna i blommig långklänning gjorde sitt yttersta för att vi skulle få absolut världsklass service. Hade jag varit modigare så hade jag rusat rakt ut i köket och pussad kocken på munnen!
Mina smaklökar vattnas nu jag tänker tillbaka och sitter här och uppdaterar något lite smått hungrig! I mitt liv har jag haft en handfull minnesvärda restaurangbesök men den här kommer att gå till historien och peta ner 1:a platsen som sedan lång tid tillbaka har varit ett perfekt grillat lammpaket jag åt i Grekland.
Åk hit för fan, det är det jag försöker säga!
Så min semester då? Jo det var mitt allra första besök i Polen och jag passade på att se det mesta av landet ifall jag mot förmodan inte skulle gilla det och aldrig någonsin återvända.
Jag kommer att återvända och det beror inte bara på att jag måste äta på Jarema igen utan för att jag tyckte om det. Landet har är ett bra prisläge, det finns mycket historia och många trevliga sevärdheter. Sen har ju delar av landet faktiskt tillhört Sverige en gång i tiden.
Resan innefattade inte bara god mat och glädje utan också en hel del allvar då jag besökte koncentrationslägren Auschwitz samt Birkenau som ligger 1,5 timmes bussfärd från Krakow i södra Polen. (Som för övrigt bjöd på mitt sämsta matminne i form av en vidrig, gråblek curryburgare framför museet i Auschwitz och med en stor portions förväntansångest i magen… Den var inte kul, inte kul alls!)
Jag har sedan tidig skoltid känt en skyldighet att bevittna dessa platser och liksom se människans butalitet i vitögat. Det är nog först då jag har trott att jag skulle förstå … men det gör jag inte. Jag förstår inte alls!
Det är just skoningslösheten jag hakar upp mig på. Jag säger inte att jag är guds bästa barn eller så men jag har en ganska kraftfull empatisk förmåga och jag är väldigt vidsynt och vill väl till motsats från många andra. Jag förstår inte. Var finns medmänskligheten? Hur vi kunde låta det här ske? Och för mig känns det som att vi 75 år senare har glömt att det här hände då vi fortsätter behandla varandra med exakt samma sadism. Och då menar jag inte bara då vi tittar på när människor döda varandra i ett land någonstans långt bort i fjärran (typ Syrien) bortom den genomsnittliga empatin. (avståndet är kanske för långt bort för dig att bry dig.) Jag menar också det onödiga lidande vi ger varandra inom den egna kretsen. Ondskan vi sprider till dem vi egentligen tycker om.
Varför har vi så onda ord att säga om kollegor, vänner, familj och bekanta bakom deras ryggar? Det är ju där vi föder och fortsätter eskalera människans ondhet. Det är när vi matar det lilla som vi föder det stora. Vi måste också tvätta bort attityden ”om du inte är drabbad berör det inte dig” och leva mer tillsammans. Och varför vill vi förstora oss själva genom att få andra att känna sig mindre?
Jag känner mig lite personlighetsförändrad efter den här resan och nu när jag sett det här med egna ögon. Det är nog både på gott och ont. Människan är av naturen grym och kanske rent av den enda levande varelsen som är det. Jag förstår mig själv lite mer idag varför jag jag under hela min uppväxt sökt vänskap i andra arter och valt att lita mer på djuren än på människan. Min avsaknad av tillit till mänskligheten blev efter det här lite starkare. Jag har fått lite andra perspektiv och i dagsläget återstår det för mig att fortsätta att lägga ihop mitt pussel och försöka forma mig själv till den bästa människan som bara jag kan vara. Det är väl det ändå det livet handlar om? 
Dessa inrättningar måste ses med egna ögon och det du känner inom dig på plats kan ingen historiebok vikariera.Det här får aldrig gå förlorat ur våra minnen. och vi måste hela tiden påminna oss om att vi gör onda saker.
Jag minns alla onda saker som jag har gjort. Minns du dina också.
Minns vad tyskarna gjorde på 40 talet.
Minns Ryssland-Ukraina.
Minns World Trade Center.
Minns konflikten i Syrien.
Minns Anna Lindh och Olof Palme.
Minns knivattacken på IKEA som hände igår.
Det finns en sak som kopplar alla dessa händelser samman…
Ondska.
//